Dom band som binder mig...

Det är ett år sedan. Ett år sedan allt blev kaos, och tårar längs kinderna blev till vardag. Stabil har jag väl i och för sig aldrig varit, men idag för exakt ett år sedan tog det stopp. Jag minns min planlösa vandring i staden. Gråtandes, skakandes. Mannen med hunden som försökte hjälpa, ge råd. Minns när jag, ståendes under ett stort träd i skydd från regnet, med desperat röst bad om hjälp på en telefonsvarare. Telefonsvarens ägare är jag för evigt tacksam.
Det är ett år sedan. Så lite har hänt, samtidigt som så mycket har förändrats. Nu har allt det där jag bävade inför då skett, och jag står och stampar. Kan inte släppa taget, inte gå vidare. Men det finns en skillnad. En anledning till att jag idag inte gråter, inte känner hopplöshet, inte upplever att jag äts upp inifrån varje liten sekund av dygnet. Visst finns de svaga stunderna kvar, visst kommer ångesten ibland och fyller mig till bredden. Skillnaden, den är att jag idag kan hantera alla mina känslor. Paniken är inte lika stor, inte lika förödande. Anledningen, den är att jag är starkare, och därmed tryggare och gladare.
(Men jag står fortfarande på samma ruta i förhållande till dig...)