Short recap

Från ett år till ett annat. Datumet är detsamma. Dagen och platsen en annan. Efter mitt hihiande över väldigt efterlängtad händelse (hur en liten jvla picknick nu kan vara så viktigt...men ändock), kände jag öppningar, hopp som såddes. Hopp som för första gången under hela den här historien tillslut visade sig besitta ett uns av substans och sanning.

Sedan kom sommaren. Sommaren som var manodepressiv. Extreme highlights varavades med extreme downdips. Att flytta isär från sin soulmate man delat allt med under 3 år var inte lätt. Många tårar, många hårda ord. För att på nåt sätt göra det lättare. Släppa på spänningen. Men ändå i slutändan lova, vi finns alltid där för varandra. Som gjutet i blod. Så flyttade vi. Jag några kvarter, hon till förorten.

Två dagar efter att jag senaste skrev på den här bloggen hörde han av sig. Det var då jag förstod att hoppet inte varit förgäves. Han kunde/skulle bli min. Jag visste dock inte hur lång vägen skulle bli.