Long time no see

En vecka med feber och snorfyllt huvud har gjort mig uttråkad. Kankse borde jag börja skriva här igen...

Short recap

Från ett år till ett annat. Datumet är detsamma. Dagen och platsen en annan. Efter mitt hihiande över väldigt efterlängtad händelse (hur en liten jvla picknick nu kan vara så viktigt...men ändock), kände jag öppningar, hopp som såddes. Hopp som för första gången under hela den här historien tillslut visade sig besitta ett uns av substans och sanning.

Sedan kom sommaren. Sommaren som var manodepressiv. Extreme highlights varavades med extreme downdips. Att flytta isär från sin soulmate man delat allt med under 3 år var inte lätt. Många tårar, många hårda ord. För att på nåt sätt göra det lättare. Släppa på spänningen. Men ändå i slutändan lova, vi finns alltid där för varandra. Som gjutet i blod. Så flyttade vi. Jag några kvarter, hon till förorten.

Två dagar efter att jag senaste skrev på den här bloggen hörde han av sig. Det var då jag förstod att hoppet inte varit förgäves. Han kunde/skulle bli min. Jag visste dock inte hur lång vägen skulle bli.

Från då till nu

lördag, maj 20, 2006
Aldrig så lycklig som nu
Stunden är fylld av rödvinsångor, vetskap om att något underbart ska hända. En natt i den famn jag älskar, bli ett med den jag älskar. Förväntningar. Ren och skär j-vla lycka.

lördag, maj 27, 2006
Can you keep a secret?
Jag berättade min allra innersta hemlighet för honom. Under åtta år hade jag inte berättat för en endaste själ."Känn dig ärad", sa jag. "Det gör jag", svarade han.Men förstod han? Förstod han innebörden, storheten i att jag valde att berätta för just honom? Kanske, kanske inte. Jag vet bara att för mig betydde det att jag öppnade mitt hjärta så som jag aldrig gjort förut. Jag blottade mig så djupt, att ett ord, en rörelse, en blick kunde skurit i mig som en kniv, och ristat ärr som aldrig skulle försvunnit.Allt detta riskerade jag. För att komma ett steg närmare. Den jag älskade, och älskar, som aldrig förr.Var det då värt det? Blev det några ärr?Mitt hjärta, och såret jag valde att visa, är fortfarande öppna. Mitt hjärta riskerar att slutas, likt en mussla, och aldrig öppnas igen. Mitt sår kan fortfarande bli djupare. Ändå finns det inget som inte skulle vara värt det. Jag har omfamnats, varit ett, och åkt express till himlen med den vackraste av alla.Och ännu har jag inte förlorat.

tisdag, juni 27, 2006
Dockan min
Aldrig. Aldrig tidigare har jag blottat mig så.Öppnade mig så mycket att hela mitt innersta var lika synligt som om jag blivit dissekerad.Tunga andetag. Magen vände och vred på sig. Hjärtat slog hårt. Själen skrek. Tårar föll. Jag skakade.Idag värker min kropp.Nu vill jag bara fly.Dit jag kan finna ro.

Plusminusnoll
Men, nejdå. Än har jag inte förlorat. Även om jag inte heller vunnit.Och jag börjar inse. Mer och mer. Att jag aldrig kommer göra det.Vinna, alltså.Men antagligen inte förlora heller. På ett tag."Jag är inte upp över öronen förälskad i dig, men jag har aldrig tyckt om dig så mycket som nu"Jojo. Visst. I belive you.Men ärligt talat. Vi vet båda.Att vår relation stavas SEX.Även om jag är din docka.Eller. Kanske just därför.

lördag, juli 22, 2006
Mina minnen är som körsbär i punsch
Himlen börjar ljusna, natten går mot dag.Jag cyklar fort. Prickig klänning fladdrar i vinden, (jo, jag vet att du tycker om den klänningen, och ja, det är därför jag har valt den ikväll).Cyklar längs allé. Möter människor på väg hem. Och jag tänker; på ett sätt är jag också det.På väg hem. På väg till dig.Vi möts. Du så fin, jag blir knäsvag.Du säger jag är supersöt, vackrast sexigast, finast.Du säger du vill för alltid träffa mig.Vi möts så nära två människor kan mötas.Du säger ingen är så bra som jag, och mitt hjärta gör kullerbyttor.Vi somnar tätt intill.Jag vaknar av dina trevande händer, dina läppar mot min nacke. Du håller mig så hårt, så hårt och vi ligger så länge, länge.På morgonen du handlar frukost. Jag får välja.Du pysslar om mig, lagar mat åt mig. Jag tänker det finns inget mer att önska. Allt så fulländat perfekt.Så kommer jag plötsligt ihåg.Här och nu, men inte då och sen.Något fattas. Hos mig.Insidan vs. utsidan.Du vill ha mig.Men ändå inte.

tisdag, augusti 01, 2006
Så mycket enklare om jag hatat istället för älskat
Nonchalanta svar framkallar svart hål inom mig.Timmar senare är jag allt till trots på väg till dig. Tårar väller fram, allt blir suddigt. Försöker samla mig, men en efter en trillar de ner på min kind.Nonchalans övergår i ömhet. Men det spelar ingen roll. För ömheten är endast en mänsklig reaktion, att noncha mig var självvalt.Torkar mina tårar, håller min hand. Säger jag måste äta mera, lagar mat fast klockan är mycket. Vill inte ha, men äter ändå. Just to please you.Sex, skeda, sova.Viskar jag tror du lurar mig.Djupa andetag.Inget svar.

Brevet till Dig
Varje gång vaggas jag in i en ljuv föreställning om att allt kan bli bra. Allt det kvävande svarta blir en gnutta himmelsblått, och hoppet tänds.Men nu vill jag bara skrika; vagga mig inte varm och lugn, kom inte in under min hud, in i mitt hjärta. Kom aldrig mer så nära att du är syret jag andas. Luften, och kärleken jag lever av.För lika fort som du ger mig din hand drar du bort den. Och för varje gång gång du slutar ge mig kärlek, slutar ge mig luft, så gör du mitt liv till ett vakum utan mening och mål.Du kväver mig långsamt, svälter mig sakta.Så får jag bara be om en sista sak?Nästa gång du har tänkt att döda mig, krossa mig där och då.

Monday, September 04, 2006
it's all for us baby
Stormvindar, regnsmatter mot fönsterbläck. Du drar mig närmare, munmotmun vi vill aldrig släppa taget. Blickar gör mig stum och svag. Jag faller handlöst i din famn.Jag som trodde att allt var slut. Jag som trodde att allt var utopi, och saga utan lyckligt slut. Men ömhet i blick och handlande har vuxit till vad jag för längesedan slutat hoppas på.Blixtens ljus lyser upp det mörka rum där vi ligger tysta tätt intill. Jag stryker lätt över hår, kryper så nära att ansiktet borras in i hals. Drar djupa andetag, andas in dig i mina lungor. Jag vill föreviga dig i mig.Ta min hand, du säger. Jag tar din hand, och du håller den som om du skulle hålla den för alltid.För känslor i blick och handlande har vuxit till vad jag längesedan slutat hoppas på.Allt blir till känsloöversvall på vägen hem. Men oavsett hur morgondagen blir, så vet jag att just då och där var allt äkta. Det abstrakta var ta mig fan lika verkligt som det konkreta. För både dig och mig. För oss.

Wednesday, October 18, 2006
det är höst nu
fast sedan när han säger att han inte älskar mig då brister allt. då räcker det inte att han ser på mig med beundrande blick och säger att jag är söt, sötast, att han omfamnar mig ömt och länge, så att min näsa borras in i hans nacke och jag kan dra djupa andetag av den doft som är som knark för mig. för hur fulländat perfekt jag än tycker att han är så är jag långt ifrån det för honom.det är inte det att han inte kan älska, för han har älskat andra som varit innan mig. det är jag som för honom är omöjlig att älska.jag tror att det är det värsta någon någonsin sagt till mig

Saturday, October 21, 2006
katharsis
it's paybacktime. ansvar måste utkrävas, och ansvaret ligger på mig. jag måste renas inifrån och ut, åh herregud vad jag längtar efter lätt tomhet istället för denna tunga som är inneboende i mig nu. lätt känsloliv är ju att fördra men det känns alltför avlägset än så länge, så jag nöjer mig med lätt tomhet. men även dit är vägen lång. jag vill tvätta mitt inre. karva, rispa, skära. känna smärtan, men ändå stå emot, låta min magsäck vridas tusen varv i plågor.allt mjukt ska bort, bytas ut mot benighet, först då kan jag bli fysiskt närvarande. först då har jag betalat tillbaka min skuld. till mig själv.

fredag, januari 26, 2007
Än en gång hugger jag i sten
Jag vet så väl att inget betyder något. Ändå klamrar jag mig fast. Ser hur jag långsamt tappar greppet.Villrådig. Oförstående.Inga mjuka ord, blickar, rörelser. Allt är hårt.Han är hård innombords. Snart är jag likaså.

Wednesday, January 31, 2007
du rinner i mina ådror
allra helst vill jag bara skrika. allra helst vill jag att du aldrig mer rör vid mitt hjärta. hur kan du? hur vågar du? vad får dig att vilja göra så mot mig?jag bara undrar.men jag vet, det spelar ingen roll.för dig är jag vatten, för mig är du blod.och vi vet alla.att blod är tjockare än vatten.

Sunday, February 25, 2007

Hjärtat blöder.

The thing you call love is not for me
Det är slut nu. Slut på riktigt. Vad som under ett års tid bara varit en tidsfråga har nu blivit ett faktum. Jag visste vad som komma skulle. Grät hysteriskt, hyperventilerade, kände livet rasa samman.Jag hade förlorat.Jag förlorar aldrig.Vad jag vill ha tar jag, det jag inte kan få ser jag till att få. Oavsett blod, svett och tårar.Nu fungerar det plötsligt inte så längre, bollen ligger inte hos mig, och allt är så ovant. Jag vet inte hur jag ska reagera. Paniken stiger. Ångesten stiger. Ständigt denna ångest.Det var en känsla jag aldrig upplevt. En känsla som tog mig högre än allt vin i världen, alla piller och cigaretter.Jag var hög på kärleken. Till honom. Den kärlek jag fortfarande känner.Men han har aldrig besvarat den, och nu är det definivt. Han kommer aldrig att göra det.Och baby står ensam i världen.

Monday, February 26, 2007
Live, love and let go
Kan inte sova. I natt har panikångesten tagit ett strakare grepp om min kropp än någonsin tidigare. Trycket över bröstet var enormt, hjärtat krampade, blodet som pumpade runt i mina ådror kändes som is. Enda utvägen, den enda form av lindring jag kunde tänka på var döden.Jag som vanligtvis ser döden som något mörkt och ont ser nu allt oftare den som min bästa vän.Livet föråder mig ständigt.Eller är det jag som föråder livet?Jag vet inte. Det enda jag vet är att det ibland är för jävla hårt.

Sunday, March 11, 2007
Rond numero deux
Jag är nervös. Han ska komma hit. Vi ska prata. Eller, jag ska prata och han lyssna antar jag. Det brukar bli så.Jag är nästan aldrig nervös. Men han har sådan makt över mig. Tränger så djupt in i mig att han till och med kommer åt de allra ömmaste punkter.Jag satsar allt på mitt sista kort. Utsidan.Men. Jag är rädd att jag kommer att tvingas inse sanningen.Sanningen om att rådjursögon, blonda lockar och yppighet inte är ingredienser i den magiska dryck som kallas kärlek.Wish me luck.

Saturday, March 31, 2007
Hos dig är allt begärligt
Ikväll är en sådan där kväll då jag är lite rädd för mig själv. Trots veckodagen och vädret som är perfekt för uteserveringssittande har jag inget planerat.Ensam hemma börjar jag lätt tänka. På var jag var för ett år sedan. Hur mycket och hur lite som förändrats. Hur jag trampar i samma spår.Vill tro att jag blivit starkare, och ja så måste det vara. Jag har de senaste månaderna klarat saker som jag aldrig kunnat klara för mindre än ett år sedan. Jag har levt hela mitt liv med "duktig flicka-syndromet" och de höga krav på mig själv som det innebär. Höll på att gå crash, boom, bang av det. Tappade greppet, gick in i den berömda väggen. Orkade verkligen inget. Klarade inga krav. Levde inte, enbart existerade.Där är jag inte idag. Jag lever igen. Jag presterar. Bra. Flyr hetsen, och klarar det ändå.Men ärren finns kvar. De syns inte, men känns desto mer. Framförallt vid sådana här tillfällen.Den som fick mig på rätt bana igen var han. Han fick mig att se och känna saker jag aldrig tidigare trott varit ämnade för mig. Jag undrar ofta var jag varit idag om det inte varit för honom.Jag öppnar mig sällan, har ett hårt skal runt mitt inre. Men har man väl knäckt det är jag såld. Fast för evigt.För ett år sedan hade jag honom, men inte mig själv. Vet så väl att dagens läge borde väga tyngre, men det är svårt och svårt gör ont. För jag älskar någon annan mer än mig själv. Det får mig att förakta mig själv mer än något annat.

Friday, April 13, 2007
Life, love and laughter
Oj. En vecka går så fort. Tiden rinner iväg, dagarna flyter på. Synd bara att jag är så värdelös på att utnyttja dem. Jag slösar bort mitt liv. På ingenting.Två bra saker har jag dock lyckats åstadkomma denna annars så menlösa vecka. Jag har skrattat så mycket att jag riktigt kännt endorfinerna krypa fram ur sina gömmor för att sedan få det att spritta och rycka i min lilla kropp. Av glädje. Hör och häpna. All credd till S, aka igelkotten, för det.Ingenting slår dock att älska. Känslomässigt. Den ömhet och värme som sprider sig i kroppen är obeskrivlig. Lite prat och en het kyss. Sedan ett hejdå för ett par månader.Tack din dumme djävel, för att du lärde mig att älska, för att du fick mig att känna något jag aldrig upplevt tidigare. För jag tror faktiskt att det var värt det. Hjärtesorgen alltså.

Wednesday, May 2, 2007
Hihi
Strax skall jag göra något jag drömt om i över ett år...

Working girl

Midsommar är överskattat, så I made some money instead.
Ob-tilläg is da shit.

Mina bihålor gör ont

Jag är förkyld max en gång om året. Det är ganska praktiskt och bra. En gång om året vill man var lite snuvig, halvfebrig och ha en giltig anledning till att ligga i soffan och äta glass och choklad. Vad som inte är lika praktiskt och bra är när denna enda gången på året infaller just precis när man börjat jobba. Som studerande har man ju trots allt en viss frihet att planera upplägget på sina dagar, men som arbetande förväntas man vara på jobbet 8 timmar om dagen, allar helst full av energi och arbetsvilja. Dessutom drabbar det inte bara en själv om man är borta en dag.
Så vitlök, te och apelsiner here I come! Cure me, please.

Dom band som binder mig...

Det är ett år sedan. Ett år sedan allt blev kaos, och tårar längs kinderna blev till vardag. Stabil har jag väl i och för sig aldrig varit, men idag för exakt ett år sedan tog det stopp. Jag minns min planlösa vandring i staden. Gråtandes, skakandes. Mannen med hunden som försökte hjälpa, ge råd. Minns när jag, ståendes under ett stort träd i skydd från regnet, med desperat röst bad om hjälp på en telefonsvarare. Telefonsvarens ägare är jag för evigt tacksam.
Det är ett år sedan. Så lite har hänt, samtidigt som så mycket har förändrats. Nu har allt det där jag bävade inför då skett, och jag står och stampar. Kan inte släppa taget, inte gå vidare. Men det finns en skillnad. En anledning till att jag idag inte gråter, inte känner hopplöshet, inte upplever att jag äts upp inifrån varje liten sekund av dygnet. Visst finns de svaga stunderna kvar, visst kommer ångesten ibland och fyller mig till bredden. Skillnaden, den är att jag idag kan hantera alla mina känslor. Paniken är inte lika stor, inte lika förödande. Anledningen, den är att jag är starkare, och därmed tryggare och gladare.
(Men jag står fortfarande på samma ruta i förhållande till dig...)

tadam

Igår fick jag ny bostad. Mitt i smeten, so to speak. Hihi.
Idag var första dagen på mitt nya jobb. Det var över förväntan bra. Hihi igen.
Här händer det grejer.

Oh, happy days

Jag har badat. I vatten som var så kallt att det nästan var smärtsamt. Men bara till en början. Sedan kändes det hurtigt uppfriskande, och jag hoppade i hela fyra gångar. Det är ganska sensationellt för att vara mig. Förra året badade jag bara en gång i Sverige, och året dessförinnan inte alls. Föredrar ljummet medelhav, framför iskall nordsjö. Fast skall sommaren fortsätta i hettans tecken så lär det väl bli ytterliggare några dopp.
Senare var det på med finaste klänningen. Middag, vin, öl och drinkar. Allt i ljummen sommarkväll som blev till härligt sval sommarnatt.
Idag försökte jag fly solen, det gick sådär. Men allt som allt, harmoni. HARMONI och BEKYMMERSLÖSHET.
Kanske är det sommaren. Sommaren och bästaste iggy.